På högstadiet hände det om inte varje dag så flera gånger i månaden att man fick en hand uppkörd mellan benen bakifrån eller blev tagen på brösten. Eller fick dom kommenterade. När vi var på badhuset kom dom simmande underifrån och tog oss mellan benen.
När jag var ung hände det att man fick betala för en skjuts i en raggarbil med ett ligg i baksätet.
När jag var ung blev jag tafsad på på konserter, på krogen och på fester.
Och tro mig, jag kunde försvara mig. En armbåge i maggropen, ett knä på ballarna, en knytnäve på kinden. Jag är uppvuxen med bara pojkar som lekkamrater så jag har lärt mig att slåss.
Men aldrig pratade vi om det. Det var bara sånt man fick finna sig i. Och det förekom. Ofta. Det är inget nytt fenomen.
Idag pratas det, och anmäls, och det är bra. Ingen man ska ha rätt att röra din kropp om du inte vill det själv.
Men det som oroar mig med den rådande debatten är att den ska komma att handla om fel saker.
Att min rätt till min kropp ska användas som ett argument i debatten om främlingshatet och rasismen. Att det fortfarande inte handlar om kvinnors rätt till sina kroppar utan bara ett nytt sätt att ge rasismen ett ansikte.
Ni män som upprörs över hur flickor blir trakasserade. Jag vill höra era röster i fikarummet när man drar plumpa skämt om kvinnor. Jag vill höra era röster när sexskämten haglar på festerna. Jag vill höra era röster i kampen mot pornografi och prostitution.
Jag vill inte höra samma röst som upprör sig över sexuella trakasserier på festivaler berätta kvinnoförnedrande historier på en fest någon dag senare. För då vet jag att det inte är mig ni försvarar. Ni använder mig bara som ett verktyg i en annan debatt. En som jag inte vill medverka i. En som handlar om alla människors rätt att få finnas och leva i fred. En som handlar om medmänsklighet och solidaritet.
För jag vet att det som börjar med nedsättande skämt om kvinnor det slutar med att kvinnor dödas. Det är en del i en samhällsstruktur där män är överordnade kvinnor. Där kvinnor inte räknas. Där kvinnor har lägre lön. Där kvinnor måste vara så jävla mycket bättre på arbetsmarknaden för att inte krossas. Och där kvinnor måste stå ut. Och hålla god min.
Idag håller vi inte god min. Vi protesterar och anmäler. Och vi som uttalar oss offentligt får utstå ett näthat som inte känner några gränser.
Ni män som upprörs över sexuella trakasserier. Jag vill höra era röster mot näthat.
Jag vill höra era röster ena er med de kvinnor som vågar ifrågasätta strukturen. Jag vill höra era röster stå bakom män som Simon Häggström, som kämpar mot prostitution och lagfäller torskar.
Jag vill höra era röster varje gång någon kallar en tjej hora eller luder. Eller att någon ska våldtas eller dödas.
Jag vill höra er säga att det inte är ok. Att ingen man, för det gäller alla män, inte bara män från andra länder, har rätt att på något sätt förnedra en kvinna varken fysiskt eller verbalt.
Jag vill inte användas som slagträ i en annan debatt. Jag vill att det ska handla om min rätt till min kropp. Jag vill höra att det räcker nu. Jag vill att det är på riktigt. Om våra röster tillsammans stiger starka, då och bara då kan vi börja förändra något.
Jag är klar. Varsågod och börja näthata mig nu.

Ingrid Nilsson, Distriktsordförande Vänsterpartiet Västernorrland